En Svensk Dandy – Sten Broman

Ser vi på bilder från sekelskiftet 1900 så ser vi ofta män som är välklädda i sofistikerade kostymer (ibland med skört typ frack eller ”bonjour”), skjortor med höga stärkta kragar, kravatter, väst, klocka med guldkedjor….
Män i sådan klädsel kan vi idag se på teatern när en pjäs från tiden spelas.
Skulle vi se en man ute på stan i sådana kläder idag så skulle vi antingen tro att något spektakel pågick eller att vi påträffat en sällsynt, excentrisk dandy.
Vem är dandy idag, i vår tid? Välklädda män i kostym och slips är ju inte ovanliga; i vissa yrken utgör detta den självklara arbetsdräkten, snarast att betrakta som en slags uniform.
Så får man förmoda att det var också kring år 1900.

Dandyn är – oftast – välklädd, men framförallt klädd på ett sådant sätt att det sticker ut och uppmärksammas som något utöver det vanliga. Ibland – mitt i den konforma, mörka klädsel som är förhärskande för flertalet män i vårt land – kan vi få ögonen på någon som sticker ut lite – det kan vara en hatt, halsduk, skor eller någon bjärt färg. De män som idag uppmärksammas för en speciell klädstil är av naturliga skäl offentliga personer som vi ser i medierna, i Tv och tidningar.
”Scenkläder” är ju ofta definitionsmässigt någonting som skapats för att understryka och ge ytterligare en dimension till framträdandet, till showen; tänk Abbas scenkläder som ju fått ett eget museum. När jag tänker Dandy tänker jag dock på personer som i det mer vardagligt offentliga klär sig för att skapa uppmärksamhet kring sin person.

Några namn jag spontant får i tankarna är idoljuryns Alexander Bard, kolumnisten och författaren Johan Hakelius, Pekka Heino från Tv:s ”Godkväll” och Mark Levengood.
Gemensamt för dem alla är att framträder på offentliga arenor, där en iögonenfallande klädsel ger en extra dimension till framträdandet; det blir till en del av deras identitet – Alexander Bard är ju inte Alexander Bard utan de extremt mönstrade plaggen och de många och oväntade stilbrytningarna.
En person jag själv får i tankarna som en framträdande svensk dandy under 1900-talet är
Sten Broman (1902 – 1983). Nyligen gick Tv-dokumentären ”Jag är sån” i repris – den är producerad så sent som 2011 – över 25 år efter hans död.  
bild
Sten Broman var en mycket känd profil hemmahörande i Lund. Musiker, tonsättare, musikvetare, akademiker, studentikos spexare, gourmé och gourmand, skribent, kritiker,
”tyckare” ofta på ett utmanande och provokativt sätt…etc, etc..
I en biografi över Sten Broman har Carlhåkan Larsén – Bromans efterträdare som musikkritiker i Sydsvenskan – lagt till – ”en man med många kostymer” som undertitel.
Detta syftar inte bara på den bokstavliga betydelsen att Broman hade många kostymer i sin garderob, utan i lika hög grad på den de många olika verksamheter och arenor som fanns i Bromans liv.

För en bredare allmänhet är Sten Broman mest känd som programledare för Musikfrågan –
Kontrapunkt, där kvalificerade lag från de nordiska länderna tävlade i svåra frågor om klassisk musik. Fortfarande är det unikt och enastående att dessa program om ett så pass smalt ämne kunde samla en tittarskara om 12 miljoner i de nordiska länderna. Till programmens publikframgång bidrog säkert den thrillerartade spänning som uppstod när vi fick följa hur lagen resonerade sig fram till sina svar under ledning av Sten Broman; framgången får ändå mest tillskrivas Bromans excentriska person – hans framträdande hade ett betydande underhållningsvärde i sig – hur han pratade, hur han lirkade med och tillrättavisade de tävlande och hur han var klädd; kostymer i knallgult, rosa, karmosinrött och storrutigt.
Själv satt jag klistrad vid Tv:n vid dessa högtidsstunder.

Bromans utmanande och excentriska klädsel är väl det som gör att han förtjänar epitetet Dandy. Sten Broman lär redan i unga år – på 1920-talet – ha designat den speciella tredelade kostym som blev hans signum livet igenom. Kostymen saknade fickor, den hade en mycket högt skuren väst med en diagonal skärning långt uppe vid halsen som främsta signum – mycket tyg var det. Han lät sy upp sina kostymer hos firma Casons i Malmö; tygerna specialimporterades från England och Frankrike i uppseendeväckande färger och mönster – konstverk i sig.
Sten Broman klädde sig i hög grad för att synas. Han kunde gjort en kompositörkollegas ord till sina: ”Det är jag som är konstverket”. Broman har också av någon skribent utnämnts till ”professionell excentriker” – måhända ett annat sätt att beskriva en Dandy.

Någon har också skrivit att han under sin levnad hade tusen kostymer; måhända är det överdrivet, det skulle betyda att han lät sy upp cirka 20 kostymer årligen under en drygt 50-årig verksamhet. En riktigt skräddarsydd kostym kostar idag omkring 30 tusen – och på Bromans tid var det relativt sett – i förhållande till penningvärdet  – ännu dyrare. Det är svårt att tro att han skulle ha lagt ner en halv miljon årligen – sammanlagt 25 miljoner – på sina kostymer.
Men många kostymer blev det.. Bara i Tv-dokumentären ser vi honom i minst 20 olika kostymer.

När jag ser på min egen klädstil idag – och de Dandy-fasoner jag tillämpar i någon mån – så slås jag av hur mycket – delvis omedvetet – jag påverkats av Broman klädstil.
Jag tycker också om färger som syns – och som bryter mot vad alla andra har – och tydliga mönster (Broman använde ju i huvudsak klassiska rutiga och randiga mönster – men genom färg och skapandet av en helhet så tog han även de klassiska mönstren ytterligare en nivå,) Meningarna om Sten Bromans klädstil var ju – självklart – delade – några tyckte det var snyggt och passande när han framträdde på sina offentliga arenor, andra tyckte det gick över gränsen.

Klart är i alla fall att han var ensam om sin speciella och färgstarka klädstil – på så vis en riktig Dandy – på samma sätt som min egen klädstil – även om jag inte syns i Tv – förefaller vara ganska unik – ytterligare några få svenska män tycks idag ha samma ambitioner.

image

Veckans Utstyrsel
”Predator”
Rubrikens utländska ord betyder ”Rovdjur” –  lejon, tigrar, vargar med flera är predatorer. Djurmönstrat  har haft stort genomslag i modet under hösten 2013 – förvisso ingenting nytt, utan något som ständigt återkommer – det är väl egentligen lika gammalt som från tiden när människan jagade sitt första rovdjur och använde pälsen som trofé. Om det var männen  som började – troligtvis de som jagade – så är det idag kvinnorna som både bär och har tillgång till djurmönstrade plagg i störst utsträckning.
Här kunde det finnas plats för en längre psykologisk utläggning om det betydelsebärande i djurmönstrade kläder – men det får jag överlämna till läsaren att fundera över…
bild
Några ord som utgångspunkt dock: ursprunglighet, rovdjurets styrka, smidighet och skönhet, jakt, erövring, sexighet……
Vi män har i dagens klädkollektioner mycket mindre att välja på när det gäller djurmönstrat än kvinnorna.  I denna utstyrsel har jag gjort min egen ”Dandy-tolkning” av mode-trenden ”djurmönstrat”. Hittade ett par svarta ozelotfläckiga chinos på Carlings, en gråsvart- fläckig djurmönstrad skjorta på Hm och som kronan på verket:

Lät sy en Tigermönstrad väst hos min skräddare – Skarpnäcks skrädderi – av fusktigerpäls – enda i landet! Näsduken i bröst-fickan av samma päls (Slankas flickor trodde det var ett Marsvin) Tigermönstrade skor från Vans hittade jag på nätet efter visst letande. Det hela kompletteras av kavaj och slips i skinn och djurmönstrade strumpor. Det kanske är mer kul än snyggt – men det ger uppmärksamhet – särskilt min Tigerväst!   
 ”Teach me Tiger” kunde ju kreationen också hetat efter den gamla melodin, hälsar jag avslutningsvis med ett Roar……
image