En dag bestämde jag mig för att nu ska det ske.
När du känner att alla runtomkring dig mår bättre, när andra har roligare vid fysiska aktiviteter, när man tackar nej till saker för att man känner sig obekväm med sig själv, dagen då du inser att alla skjortor i storlek XL inte längre passar. När du plockat ner den största kavajen från galgen och inte längre får igen knapparna. När du slutat gå på badhuset eller när du hänger med grabbarna i bastun. Då du tackar nej till dejten för att du vet att bilderna på Facebook inte talar hela sanningen. …
Då känns livet tungt!
För tre månader sedan vägde jag 118 kilo och det jag beskriver var min vardag, mitt liv.
En dag bestämde jag mig för att nu ska det ske. Det är 2014 som mitt liv kommer att förändras. Ett hastigt beslut gjorde att jag anmälde mig till Vasaloppet 2015. Tänkte att man borde kunna slita sig igenom Vasan med lite vilja och där-med i framtiden ha något att prata om när alla vänner glatt pratar om sina prestationer. För ett Vasalopp borde man ju kunna prata om i flera år framöver.
Så, laddad till tänderna köpte jag ny fin skidutrustning, antagligen alldeles för avancerad för min för-måga, men, men….. På med lite nya fräscha träningskläder och ut i spåret. Efter tre kilometer värkte nog alla kroppsdelar som kunde värka.
Ett flämtande som snarare var någon form av vrålande ekade över elljusspåret.
Jag insåg att jag var helt förstörd och jag hade endast tagit mig förbi det som på riktigt skulle kallas för startlinje på Vasaloppet.
Kort därefter smälte snön och det blev inte några fler kilometer den vintern.
Jag insåg nu att detta skulle bli tuffare än jag trott. Så att träna ordentligt i sommar skulle klara biffen.
Nya löparskor, ett par snygga tights och telefonen laddad med poppig musik skulle göra saken. Två kilometer senare, dubbelsidig benhinneinflammation, värkande knän, spricka i en disk i ryggen och svullna vrister.
I det här läget övergår allt från en rolig grej till något mycket allvarligt. Polletten har trillat ner, det har gått upp ett ljus, det har ringt en klocka, vad fan gör jag nu?
Jag inser att jag är för tung för mina leder, mina ben, min kropp. Jag är för tung för att rör mig.
Två av mina bästa vänner har en mamma (Lena Svedevall) som driver Hälsobyrån i Östersund, så jag samlade mod och tog kontakt med henne. Hon berättade att hon kunde hjälpa mig med både vikten, med hjälp av Slanka, och rehabilitering av mina skador med bland annat Bemer.
Sagt och gjort! Jag startade med Slanka Maxi för att jag ville ha en kickstart på min väg till ett smalare liv. Och en kickstart blev det rejält första veckan! Efter mindre än 3 veckor hade jag gått ner nästan 3 klädstorlekar.
Jag fortsatta träna men i ett lugnare tempo och hade korta läkningstider då Bemerbehandlingen öka-de cirkulationen i ben och rygg. Jag fick goda råd av Lena och anmälde mig till en löparkurs med Lena Gavelin. Där fick jag lära mig att springa korrekt och skadefritt. Känslan av oro och otillräcklig-het började vända. Snart hade jag anmält mig till tre enmilslopp, börjat cykla till jobbet, ta trappan istället för hissen, promenera hem istället för taxi och löparrundan istället för Eurovision.
Det finns en sak som fortfarande är väldigt jobbig och det är alla kollegor, vänner, familj, bekanta som helt plötsligt har blivit experter på träning, hälsa och viktminskning bara för att de spelade volley-boll i näst högsta serien för trettio år sedan! Med kommentarer som, ”Det du gör är inte bra, det är dåligt”, ”Du är redan smal”, ” Det enda du behöver göra är att träna”, ”Är det verkligen hälsosamt?”.
Efter många långa diskussioner så har jag lärt mig att Slanka är en trygg, balanserad kost och det jag gör följs upp av utbildade människor. Framförallt, den bästa metoden är den som man faktiskt använder och inte bara pratar om.
Jag kör fortfarande på Slanka. Jag har fortfarande långt kvar till mina mål men jag känner ingen oro längre för att jag inte ska lyckas. Nu ser jag det som en utmaning som jag kommer att ha glädje av under hela mitt liv. Tack Lena, Tack Hälsobyrån, Tack Slanka.
/ Karl Högbom