Slanka – the true story….

Tomas

Under ett antal år hade personen som stirrade tillbaka föraktfullt mot mig när jag passerade hemmets speglar tenderat att allt mer öka i omfång – tur att det inte var jag!

I mitt ”tidigare liv” hade jag dels haft ganska fysiskt tunga arbeten kombinerat med styrketräning 3-4 ggr/vecka under ca tio år. Av någon svårbegriplig anledning lyckades jag avvänja mig vid den vanan över en natt ungefär samtidigt som mitt nyförvärvade arbete innebar att rumpan permanentades i en kontorsstol i åtta timmar per dag. Jag fortsatte likafullt att äta som en fullvuxen skogshuggare även om den fysiska insatsen per dag nu låg på ett absolut minimum. Effekterna av denna livsomsvängning lät ju inte vänta på sig…

Vartefter kläderna krympte så gjorde självkänslan det i ungefär samma takt… Den kostym jag köpt för ett par år sedan och som då var något för stor, undgick med en hårsmån att dra på mig sju års olycka när kavajknappen sånär missade hallspegeln vid stängningsdags en dag.

Men kläder är ju ett marginellt problem här i världen – det finns ju folk som syr nya i nästan hur stora storlekar som helst!! (Fast helt bekväm med att beställa skjortor från Hillebergs tältfabrik var jag ju inte..)

Vid tiden för detta cyniska betraktande av min kroppshydda hade jag precis landat på tresiffrigt på badrumsvågen vilket på intet sätt upplevdes tillfredsställande. I min hjärna och kroppsminne var jag ju en ”80-kiloskille”! Det var där någonstans som min upplevelse av mitt eget kroppsideal också befann sig och målet att ”en vacker dag” ta mig tillbaka dit hade jag haft under ett antal år, dock kom hon aldrig – fen som med sitt spö viftade bort mina 20+kilon… (Man kan tydligen inte lita på någon!!)

Vad som fick mig att till slut ta tag i eländet var ett ultimatum från särbon en morgon. ”I dag har Du några saker att göra! 1. Åk upp på kyrkogården och se ut en riktigt fin plats så att jag vet var du vill tillbringa din sista vila. 2. Kolla vad en trike-ram kan tänkas kosta (för jag tror inte att du kommer att ha så bra balans om du överlever stroken) ELLER… 3. Åk på hälsocentralen och kolla upp ditt blodtryck!! (Hon hade fått för sig att det var något ohälsosamt med att under ett års tid blöda näsblod varje dag..) Maken till negativt och tjatigt fruntimmer!!

Men för husfriden skull, och för att jag är en så vänlig själ i grunden, började jag bakifrån på listan och beställde tid på HC för ”kontrollbesiktning”.

Väl där och efter ett antal prover, mätningar och synande, kunde jag och den väna sköterskan enas om att jag led av en smula underlängd i förhållande till vikten och att detta kunde ha viss påverkan på det skenande blodtrycket (105 i undertryck). Den väna planerade diktatorisk in ett antal tider för kontrollvägning samt narrade mig till någon slags tvångsmässig schemaläggning och målsättning för viktminskning. ”Om man amputerar ett ben…” försökte jag utan framgång att övertyga henne. Men inte då! Hon pratade nå´t om ”motion” och ”kosthållning” – fan tro´t… Nåväl, jag spelade med och nickade övertygande om att ”Jovisst!! Det här ska det tas tag i!!” – utan att för den saks skull känna mig helt övertygad. Alternativet vore att börja medicinera, men där var både jag och väna sköterskan rörande överens om att det var fel ände att börja i för en i övrigt kärnfrisk 39-åring.

Herrens vägar äro nu outgrundliga och slumpens skördar oförutsägbara! Slag i slag med detta maniska hälsokollande fick förutnämnda särbo ett mailutskick från någon elaksinnad släkting om ett ”projekt” som hette Slanka, där man skulle ingå i någon sekt tillsammans med likasinnade tjockisar som i akt och mening hade för avsikt att minska trycket på den jordyta man beträder. Efter ett ögonblick av tvekan och sedvanlig skepsis hörde jag för mitt inre den väna sköterskans förmaningstal och stränga blick. Efter en snabb genomläsning kändes det ändå som en förhållandevis enkel väg till den smala lyckan så jag muttrade åt särbon att ”sign me up – och be dom skicka mer info per omgående”.

Hux och flux så hade jag en alldeles egen infoblänkare i inkorgen om Slanka. Jag knåpade hastigt och lustigt ihop en ansökan om att få ingå i den stundande sekten av modiga mulliga och skickade iväg den.

Sedan rasade allt på i rask takt med invägning, mätning (undrar om Slanka-Lena är släkt med väna sköterskan på något sätt…) och kontrollfrågor. Vips så var jag en i den ystra skaran av kilojägare och nu var det bara att invänta första sektmötet.

Första träffen var vi ett tiotal personer av varierande ålder, härkomst och rondör. Man fick på känt AA-manér ställa sig och vittna om vem man var och vägen till att man nu befann sig i denna källare. ”Hej, jag heter Tomas och jag är en tjockis…” ”Heeeeej Tomas!!!” (Nåja, nästan i alla fall..)

Det visade sig inte helt överraskande att våra respektive historier i åtminstone en väsentlig punkt sammanföll. En alltför stor kärlek till mat och en något mer moderat inställning till fysisk aktivitet tycktes vara den springande punkten och gemensamma minsta nämnaren.

Efter avklarat möte fick man köpa på sig sin första laddning av Slanka-produkten. Ivrig och yster köpte jag på mig tvenne kartonger av soppor och shakes. ”All in!! Nu djäklar kör vi” – var min inställning. Slanka Maxi – varför göra något halvdant?!? Det är ju bara en fråga om att bestämma sig och att ta makten över sitt liv, var min fasta övertygelse. Redan kommande morgon avsåg jag köra igång.

Frukost – Capuccino/Kaffe Inga problem!! Smakade rätt OK faktiskt!

Lunch 12.00 – Jag hade varit konstant hungrig sedan klockan 10… Kände mig lätt yr och svårbalanserad. Häller i mig en Chokladshake som smakar riktigt gott!!

Middag 18.00 – Har inte kunnat tänka på något annat än mat sedan 15.00 och börjar misstänka att snart 40 år av ätande kanske har skapat vissa beroendemönster i mig.. Avrundar dagens ”ätande” med en kycklingsoppa som smakar väldigt gott. Sältan behövdes!

21.30 börjar magen kurra och svida så jag försöker lura den med en stor mugg te innan det är dags att störta i säng. Jag kan efter avklarad första dag konstatera att avsaknaden av fast föda kommer att bli en utmaning i tolv veckor…

Dag två. Vaknar 03.15 av ett sug i magen men lyckas somna om. Kliver upp 07.00 och kokar kaffe och te samt skakar ihop en Capuccino med kaffe till frukost. Smakar bra, men är på tok för lite för att anses som en frukost eller att ens ge något i närheten av mättnadskänsla.

Förmiddagen from Hell… Trött, matt, frusen, ont i huvudet och svårkoncentrerad. Allt känns som att man går i en dimma… Hungrig, trött, trött, trött… Vill bara åka hem och sova!! Fryser som en blöt hund!

Överlevde med ett nödrop fram till lunch då det blev en Choklad-shake. Eftermiddagen gick något bättre och jag trodde att jag ev skulle kunna komma att överleva den här dagen också.

Middag vid 18 och då började min empati för världens svältdrabbade att peaka. Jösses jäklar va hungrig man kan vara/bli!! ”Middagen” mättade nog ända till 19.00 och sedan var jag konstant hungrig fram till sänggåendet. Grönsakssoppan ska jag inte äta så många av insåg jag.. Inser även att det är svårt att få i sig de tre litrarna vatten per dag som rekommenderas. Bävar för morgondagen..

Dag tre kändes jag ganska ”normalt” hungrig när jag vaknade. Höll mig på rätt OK nivå fram till lunch då jag kände mig trött men i övrigt helt OK. Efter lunchen fick jag någon konstig smak i munnen (metall?) Kvällen förflöt i sakta mak och jag kände mig faktiskt ganska pigg!

Dag fyra. Så kom den då äntligen – den utlovade smaken och doften av aceton och hjorthornssalt! Fy f**n vilket snusk! Men då visste jag ju i alla fall att ketosen funkade som den skulle! Eftermiddagen innebar trötthet och yrsel. Jag väger nu 95kg!

Ja sådär fortsatte det de första två veckorna. Yrsel, trötthet, hunger och ett visst ocharmigt inslag av irritation kringgärdade min persona. Dock gick det efter första veckan allt bättre tyckte jag. Känslan av att det var mest synd om mig i hela världen utbyttes successivt mot en känsla av att det var ganska behagligt att inte behöva laga mat och att jag tyckte mig spara eoner av tid varje dag på det momentet.

Vikten rasade i hastig takt med ca 3 kg per vecka så det var ju onekligen lön för mödan!! Detta trots att jag såvitt jag förstod var den i sekten som ”skötte mig” sämst avseende vattendrickande och motion.

När sju veckor av tolv hade passerat hade jag gått från 100 till 80kg!! Onekligen imponerande resultat!! Planen från början var ju att hålla ut i tolv veckor men då jag redan låg fem kilo under min första målvikt så avbröt jag abrupt ”kuren”.

Jag hoppade även över stegen Kombi och Balans och började efter eget huvud att äta i stort sett som förut, med skillnaden att jag nu åt otroligt mycket mindre portioner och avsiktligt höll ner på kolhydrater. I skrivande stund fyra månader efter avslutad kur, har jag gått upp ca tre kilo, vilket även det ligger helt inom ramen för min plan.

Det var en väldigt befriande känsla att ”recycla” kläder som jag inte kunnat använda på ca 10 år igen! Personen i spegeln var plötsligt snarlik den person och kroppsuppfattning jag hade om mig själv! När det var dags att dra på sig den kostym som sånär hade kostat mig en spegel och sju år av olycka, kunde jag konstatera att den nu gick att dra åt ett halvt varv extra kring kroppen och att den hängde som ett segel i stilltje. Jag är fortfarande i behov av en ny kostym således, dock av helt andra orsaker nu!

Sammanfattningsvis tycker jag att Slanka som produkt fungerade klart över förväntan för mig! När man väl tagit sig förbi de inledanden veckorna av ångest, hunger, frusenhet och trötthet så var det i stort sett bara fördelar och praktiskt tyckte jag! Då jag lever själv till största delen av min tid så är matlagning ingenting som prioriteras, men likafullt måste göras. Slanka frigjorde under dessa sju veckor därför väldigt mycket tid för mig.

Det handlar som jag nämnde inledningsvis om att bestämma sig och att ta kommandot över sitt liv för att åstadkomma en förändring! Slanka var den kickstart jag behövde för att komma igång och för att motivera mig till en mer bestående förändring!

Ja just ja… Redan efter två veckor hade mitt blodtryck sjunkit från 105 till 80 så nu har särbon slutat prata gravplatser och trehjuliga motorcyklar, vilket är befriande i sig… ;o)

Tomas – f.d. Tjockis, Östersund